Under veckans gång, med alla rapporteringar och alarmerande information är jag nog inte den enda som behövt hantera oro och rädsla, både min egen och andras. På något vis vill jag ändå tro att allt löser sig. Är det den eviga optimisten i mig kanske? Människor bunkrar och jag står bredvid och undrar om det är jag som för lugn, kanske dumdristigt lugn, eller de som är för drivna av sin egen rädsla.
Inte på något sätt vill jag förminska andras känslor kring den rådande epidemin – jag vill absolut inte heller att någon i min närhet ska drabbas av Corona, eller att jag själv skulle drabbas och avlida. Samtidigt tänker jag att allt har sin mening, och jag går runt med känslan att det inte är dags att drabbas av panik och drivas av rädsla, att låta det ta över och slita ett paket toapapper ur händerna på någon i mataffären.
Är det nu vi gräver fram empatin som legat så vilande för en del? Är det nu vi isolerar oss hemma för vår egen, men kanske mest för andras skull….för att sedan när det är över sörja tillsammans, planera tillsammans, leva tillsammans och inte på vår egen kant? Jag vet inte. Kanske är det jag som svamlar. Någonstans hoppas jag att vi slipper oron, kommer ihåg att leva i nuet och var vi är JUST NU. Kanske berättar vi också en extra gång för våra nära och kära hur mycket vi älskar dem.
Ta hand om er. Var försiktiga, men inte panikslagna. Var kloka och försök agera för alla högsta goda….och allas högsta bästa.
